Idag så hade vi skolfoto på vår skola.
Jag hade ju förberätt mig en aningdel, synd bara att jag vaknade klockan sju istället för den planerade tiden.
I alla fall, vi hade skolfoto idag.
En kontig grej var att det saknades 5 av våra klasskompisar, och vi visste att 2 av dem hade gått på stan, men då borde dem ha kommit till skolan när skolfotot började, och stan kan man gå till efter skolan.

Vi fick vänta ett par minuter, efter ett tag kom 2 av våra saknade klasskompisar (inte dem som var på stan).
Men vi struntade i våra övriga klasskompisar och körde på direkt.
Efter ungefär 3 tagningar, så kom en av klasskompisarna som hade gått på stan.
Hon sa också att den andra inte ville fota sig, men anledningen sa hon ju inte.
Sen kom den bedrövliga delen.
Eftersom alla höll på och blunda, kolla bort, och till o med dra ut tungan vid bilderna, så fick vi ta om bilderna dussintals gånger.
Vid början så höll också vår skolfotograf att säga grejer som jag av nån anledning började flina åt.
Men efter ett tag så fick vi ett perfekt foto.

Men allvarligt talat.
Av alla fotografer som vi har haft på skolan, så kan jag lova er att alla som vi har haft är sjukt barnsliga.
När de fotograferar oss, så måste uppmuntra oss genom att säga "Ni är en sån fin klass" eller "Jahapp, då fotar jag då, ett två o tre *klick*".
Och en gång så sa en av mina kompisar som gick på en annan klass att de fick ta om bilderna väldigt många gånger, eftersom fotografen var så barnslig så att dem började flina på fotot.
Och en sjuk grej var att man lät den flinande bilden komma ut på skolkatalogen.

Allvarligt talat, det hade säkert varit mycket bättre ifall fotograferna bara kunde ta fotona, och sen så var et klart.
Vad är grejen med uppmuntran egentligen? Blir fotona bättre för det?